”Svårigheter är vårt öde”
Det är den 20 mars klockan elva på förmiddag och kriget mellan USA och Irak har börjat. jag tänker prata med vanliga människor ute på torget där man säljer frukt, grönsaker och billiga kläder.
Mina kompisar varnar mig om polisen får reda på att jag är ute som journalist finns det risk att jag blir gripen. Det förvånar mig inte, jag känner till den turkiska polisen men ändå känner jag mig besviken eftersom jag som lever i Sverige inte är van vid begränsningar för att intervjua folk.
Mina kompisar på den kurdiska nyhetsbyrån (DIHA) säger att de inte kan lämna mig ensam så de följer med. De rekommenderar mig att göra mycket snabba intervjuer, och fort komma vidare. Det brukar ta tio minuter innan polisen är på plats. Om polisen är närheten blir vi gripna och de slår sönder våra kameror.
Vi går till basaren. Det är fint väder och jätte många människor ute. Alla försäljare har sina färska frukter och grönsaker ute på gatan. Det är mycket liv och mycket ljud.
Jag närmar mig en kvinna som är runt 30 år, men hon vill inte bli intervjuad, hon får panik och går springanden därifrån.
Mehmet Halit Bicer är inte så gammal, ändå ser man ett lidande i hans ögon, och i ansikte. Han står vid sin bänk och ropar efter folk och uppmanar att de ska handla hos honom. Jag avbryter honom och ber honom att svara på mina frågor. Jag känner oron men han är modig och ställer upp.
Mehmet säger det här kriget har inte sina juridiska grunder och det pågår för att USA vill ha krig. USA vill ha makt i mellan Asien. För detta kommer Kurderna och de civila folken kommer att lida. Folket som bor här är mycket fattigt och med kriget kommer de att bli ännu fattigare. Jag frågar om han inte är oroliga för kriget. Mehmet svarar att han är orolig men han tror att om något farligt händer kommer USA att varna dem i förväg.
Jag ställer mina frågor till en kvinna som handlar hos Mehmet. Så fort jag ställer frågor om kriget svarar hon med hur fattig hon är. Hon heter Neda Danis och har tio barn. Fyra av hennes sex söner gör militärtjänst. Svårigheterna är vårt öde, säger hon, det finns inte så mycket att göra åt det. Hon säger också att om alla människor är med kriget, då får också mina barn vara där. De är inte mer värda än andras barn. Jag är orolig men det finns inte så mycket jag göra får att stoppa kriget.
Mina kompisar påminner mig om att det är dags att gå här ifrån. Emine som jobbar på den Kurdiska nyhetsbyrån börjar gå och hon säger att jag ska följa efter henne innan polisen kommer....

Tillbaka