Monalisas intervju
Monalisa har inte levt som en vanlig svensk tjej. Livets goda sidor har inte visat sig under stor del av hennes liv. Hon har haft en svår ungdom som hon önskar att det skulle ha varit annorlunda. Men hon har varit envis att hålla sig till livet, vilket förvånade de som var omkring henne.

Nu lever hon med sin lilla dotter som är en två månader gammal. Hon är min glädje. Hon är mitt allt. Jag ska ta hand om henne och tanken på att det är jag som ska komma i första hand för henne gläder mig och ger mig samtidigt en stor ansvars känsla . Hon tittar på mig, och med säger med stolthet , Tänk! Det är jag som har skapat henne. Monalisa ägnar all sin tid åt sin dotter och har inte tagit mediciner sedan hon blev gravid.
Egentligen levde hon har levt ett stabilt och starkt liv tills, hon blev 16. Efter det fick hon en djup depression utan någon som helst anledning. Det kom helt plötslig säger hon. Efter detta började hon att träffa en psykiater som nog själv hade varit i stort behov av vård enligt henne. Han hade en privat mottagning i stan.
- Sedan började ett helvete för mig säger hon. Hon säger att jag fick olika mediciner och när den ena medicinen inte fungerade provades genast en ny. Och det forsatt i cirka två år utan att gå tillbotten vad själva problemet var och hur skulle jag skulle komma till rätta med detta. Det var mycket lättare för läkaren att skriva ett nytt recept på en ny medicin än att försöka bearbeta problemet och den djupa ångest som jag led av.

Jag försämrades hela tiden men jag märkte inte hur dåligt jag blev på grund av alla starka mediciner. Jag hade blivit som en zombie som inte reagerade på omvärlden. Mina föräldrar berättade senare att hur de såg med förtvivlan på sin dotter som de inte kände igen längre. Mina föräldrar ingrep och tog mig till den erfarna psykiatriska avdelningen på S:t Sigfrids sjukhus (SSS). Då var jag arton år. På SSS träffade jag olika läkare och även där fick jag olika mediciner och olika behandlingar. Framför allt hade alla olika diagnoser på min sjukdomsbild . Man sa att jag hade en schizofreni (personlighet störning) som jag inte kan bli av med det.
- Det står på min journal och det stör mig varje gång jag är på läkar besök.

Jag tittade på Monalisa och jag såg hur hennes gröna ögon hade fullt med tårar som var på väg att rinna nerför kinderna. Hon ville inte visa mig, så hon reste sig och gick fram till sitt lilla barn som sov på sängen. Då förstod jag att hon hade svårt att berätta om svåra minnena. Jag tänkte att det kanske var bara bra att inte prata mer, men hon kom tillbaka och slog sig ner på den gröna soffan. Hon var upprörd och ledsen, och sa till mig: -jag ska berätta allt för att alla ska få veta hur jag behandlades på avdelning 58.

Hon sa att, det är en sluten avdelning för just den diagnosen. -I stora drag togs alla mina rättigheter ifrån mig. Jag fick inte ta telefon samtal eller brev, varken få besök av familjen eller av mina vänner. Den enda kontakten jag hade var med andra patienter, med skötare och med de kalla väggarna på avdelningen. Överallt var det låst. Att behöva gå till toaletten och be dem att låsa upp kändes kränkande. Man behandlades sämre än en brottsling. Jag kände att jag befann mig i ett svart djupt hål som jag inte kunde ta mig ur. Jag tappade livsgnistan och hoppet för framtiden. Personalen tyckte att de såg en försämring hos mig och med läkarens ordination bestämde de tillsammans att lägga mig i bälte. Det var för att ” att hjälpa mig att bli trygg i mig själv” men istället ökade min ångest till det dubbla. Jag låg så i tre månader med en skötare som satt vid sidan om mig. Det enda fick jag göra var att gå på toaletten med en skötare jämte mig. Under dessa tre månaderna hade jag liggsår på ryggen och under benen i och med att jag var fastspänd. Jag kunde inte göra någonting eftersom jag hade ett vårdintyg( flera läkare som bestämmer tillsammans).

Jag antecknade vad hon sa men när jag tittade på henne såg jag att hennes gröna ögon var fulla med tårar igen. Jag sa att vi kunde ha en paus men hon nekade och ville fortsätta.
- Jag åkte på olika avdelningar, ibland var jag inne ett till två år, sedan kom jag hem. Jag klarade inte livet utanför sjukhuset berättade hon med stor besvikelse.

Under dessa år fick Monalisa uppleva olika händelser som tystades ner enligt henne. Ett exempel var en kille som samtidigt låg inne på avdelningen. Han var mycket deprimerad, alla patienter såg detta även läkarna .
- Det var en dag sade hon, och började berätta medan hon reste sig igen och gick fram till barnet. Hon kom tillbaka och satte sig på soffan. Jag såg hur blev besviken och ledsen hon blev. Kanske det var ett sätt för henne att hantera sin ilska tänkte jag. Jag såg på henne att den här killen nog var viktig för henne. Eftersom hon suckade djupt och sade, jag kommer aldrig att glömma honom.
- Han ville gå ut. Vi patienter sa till personalen att han var mår inte bra men läkaren beviljade honom tio munniters promenad för att han skulle må bra av friskt luft. Han gick ut utan skötare och därefter gick han till motorväggen och slängde sig framför en långtradare. Vi såg i tidningen dagarna efter en liten notis, och självmord inget annat Det var så sorgligt när hans föräldrar kom och hämtade kläderna i en svart plastsäck.
Hon stannade och jag kände att jag var på väg att gråta. Men jag försökte att hålla mig. Monalisa fortsatte att berätta om minnena från sjukhuset. Det var en annan gång , vi satt och fikade i fika rummet. Då la vi märke att en flicka fattades. Vi gick till skötarna och frågade var hon var. De började leta efter henne. Tillslut hittade de henne i duschen. Hon hade hängt sig med en sjal och var död.

Vi stannade En tung känsla tog över min kropp. Hon tittade på mig i stora vardagsrummet och jag såg en fråga i hennes gröna ögon för tiden som aldrig kommer tillbaka. Hon ville ha svar om orsaken för den men jag hade inga svar eller förklaringar för henne.
Hon fortsatte att berätta om hur lätt det var att lura en skötare genom säga att jag har frigång. Då litade de på dem utan att gå och kolla på listan.
- det har jag gjort flera gånger.

Monalisa suckade djupt om jag hade fått rätt diagnos och rätt behandling från av början en läkare som verkligen velat hjälpa mig så skulle jag inte lidit så länge i onödan. Jag är runt tretti år och nu känner jag mig som nyfödd barn. Fast jag inte är det.
Fotnot: Namnet Monalisa är fingerat..

Tillbaka