Hatice Yasar och Kyrkan
Hatice Yasar är 30 år och har fem barn. Hennes äldsta barn är 15 år. Hennes familj är ganska fattig och de lever alla i ett rum. Ingen av barnen går till skolan. Hennes man har inget jobb och de lever med andra människors hjälp och på äldsta sonens ströjobb. Trots allt detta tar Hatice hand om den armeniska kyrka.

Hon pratar med mig medan hon tvättar sina fötter. Hon filar med en sten för att få bort lera som fastnat på hälen. Hennes 9- åriga flicka Silan står bredvid mig med blyga och nyfikna ögon. Hatice säger att de har flytt sedan militärer har bränt ner hennes hus i byn som står utanför Diyarbakir.
- De anklagade oss för att vi hjälpte de kurdiska gerillan. En dag kom militärer nu med sina vapen och drog bort oss från våra hus och därefter satte de eld på alla husen i byn. Vi flydde till våra släktingar i grannbyn. Efter en månad kom vi hit. Då hade vi ingenstans att bo och därför sökte hjälp hos kommunen. De hittade den här platsen och jag har bott här i tre år nu berättar Hatice.

Hatice tar hand om den armeniska kyrkan trots att hon är muslim. Hon säger att hon gör det för att hon tycker att man ska ha respekt för människornas tro.
-Det är en gammal kyrka och den får inte så många besök från de kristna men ibland kommer folk från utlandet och de uppskattar det jag gör och ger mina barn pengar.

Hatice drömmer om att ha en fin lägenhet och om att hennes barn ska ha en bra utbildning. När hon säger det fylls ögonen av tårar. För henne är det bara en dröm att ha ett kök ett badrum och att ha ordentlig mat och kläder för sina barn.
Jag lämnar henne och hon ropar efter mig: Du måste skriva om mig så att alla i Europa får veta hur det är att leva i det här landet som kurd.

Tillbaka