Flytt Fåglarnas Berättelser
Flytt Fåglarnas Berättelser
De kommer hit med sina drömmar och svårigheter. De brukar möta personer med konstiga språk. Pannan krymper, ögonen fylls med enorma frågor. De brukar ha samma fråga som de ställer till sig själva. Den är, hur kan jag lära mig det språket? Det blir samma problem för alla nykom flytingar. (De diskuterar ibland på en rad av stolar, ibland runt om ett bord med andra.) De tappar hoppet ibland men varje person de möter säger samma sak: du måste du måste. Då kommer de i kontakt med en annan sidan av detta kalla, allt för mörka eller allt för ljusa landet, ”du måste”. Det är ett problem också att svenskarna inte kan fatta att de inte kommer från samma ställe utan från olika hål med olika bakgrunder. Det är ganska tragikomiskt också att svenskarna tror att de kan samma språk. Det går inte att sätta en person på skol bänken och förvänta sig de en bästa studieresultat eftersom de flesta av de personerna inte har kommit frivilligt utan har flytt eller varit tvungna att lämna sitt land och sina anhörig. Många av de behöver psykisk hjälp. De har sina upplevelser helt annat kultur än den svenska kultur.

Dalal Abdugani kommer från Palestina men har bott i Sverige i tretton år. Hon är gift och har fyra barn. Hon har journalistutbildning från Algeriet och har jobbat som journalist i Kuwait. I Sverige har hon läst social psykologi på universitet och fått examen.
Abdulgani har sina berättelser med i böckerna, ”Det nya landet och Smålänningar med rötterna i fjärran”. Hennes egen bok är ligger hos förlaget vilket förvånar inte mig för den här självständiga och målmedveten kvinnan kan inte bara vara manens fru eller barnens mamma utan hon måste ha egna som identifierar henne.
Vi sitter i hennes vardagsrum med hängande blommor taket. Hon serverar te medan vi sätter igång vårt samtal. Hon är inte så gammal men hon har goda erfarenheter om livet. Jag tillåter mig att vara tyst för att hon ska prata för hon har intressanta åsikter om språket och samhället.
Hon berättar att hon jag har läst SFI (svenska för invandrare) på Komvux och andra gymnasie ämnen på S:t sig fridfolkshögskolan i Växjö.
När jag läste SFI kändes inte så bra eftersom man behandlades som små barn inte som vuxna. Våra bakgrunder, intresse och kunskaper togs inte på allvar. De trodde att om vi inte kunde språket då kunde vi ingenting. Det var ett ord som jag kände mig upprörd över när jag hörde det. Det var ordet duktig. Vad man gjorde brukade läraren säga - vad duktig du är. Kanske ville de uppmuntra mig men jag kände mig dum. Ett exempel om jag skulle säga att jag har två barn brukade de säga vad duktig du är och efteråt brukade jag tänka vad då duktig vem som helst kan ligga med en man och skaffa ett barn. Jag har skrivit om det också i boken Smålänningar med Fötterna i fjärran.
När det gäller oss som invandrare måste man ta sina studier allvar och det går inte bara gå till skolan och komma tillbaka. Man måste göra sina läxor och det hjälper också om man läser dagstidningar och barnböcker. Jag lånade barnböcker för att de var lättlästa. Man måste våga att visa sina fel och leta efter saker som man inte förstår. Framför allt inte låta ordet gå förbi utan slå upp i ett lexikon och hitta det. Man måste försöka och inte ge upp även om man gör fel eller skämmer ut sig I själva verket är jag ganska pratsam och jag gillar att diskutera saker och ting med andra. Jag gillar också att skriva och läsa dikter. Jag skulle vilja berätta en rolig sak. Det hände när jag läste SFI. I vår svenska klass hade vi ett par som var nygifta och de var mycket kära i varandra. Det var en dag vi fick kärleksdikter från läraren och hon ville att vi skulle välja en av dem och läsa för hela klassen nästa dag. Jag valde en och när det blev min tur att läsa upp den, gick jag fram till manen och sa, när jag valde den här dikten tänkte jag på dig. Hans fru reagerade och hon sa jasså! Jag blev helt röd och började med min fattiga svenska förklara att jag menade inte på det visset. Efteråt förstod de att jag ville vissa att jag vet hur han var kär i sin fru och att den dikten passade hans kärlek till sin fru.
Att ha kontakt med samhällen hjälper både språkligt och socialt. Man känner att man är aldrig klar med språket och att läsa samma bok på olika språk ger ganska mycket smak och nyanser.
RAMA RAMADAN
Han är från Kosovo och har bott i Sverige i 11 år. Han är gift och han har tre barn och jobbar på en kemtvätt. Han har också läst SFI och kände sig som ett hjälplöst barn där. Han möter mig på sin arbetsplats. Vi sitter i ett kontor vid ett fyrkantikt bord. Det är en dator och en tv i rummet och man hör tvättmaskinernas visslande ljud från de andra rummen.
Han tycker att han talar bra svenska. Han har läst vissa gymnasie kurser på folkhögskolan och han är tacksam för svensk läraren Helen. När det gäller språket säger den lugn manen att man måste kämpa för att lära sig. Det räcker inte att bara gå till skolan och komma tillbaka utan man måste låna böcker från biblioteket och läsa. Fram för allt barnböcker hjälper mycket när det gäller att lära sig språket.
Han säger att det är stor skillnad mellan svenska och albanska, att de har olika grammatik och olika uttal. När svenskarna lyssnar på oss måste de förstå att vi inte är svenska utan har kommit till det här landet på grund av olika konflikter. Vi gör vårt bästa för att kunna kommunicera med dem.
DANEL ABREHE
Abrehe kommer från Eritrea har bott i Sverige sedan 1988. Han är gift och har två döttrar och jobbar på Växjö kommuns arbetsmarknadsenhet som handläggare.
Han har läst gymnasiet i sitt hemland och i Sverige har han läst 3 år samhälle och beteende- vetenskap på högskolan. Vi möts i den stora kommunhuset och jag går in via dörren med den stora björnen utanför. Vi sitter i ett litet rum. Han är självsäker och ganska vänlig person. Han visar ett tydligt beteende att han känner ansvar för samhället. Jag ställer frågor och han svarar med tydliga meningar.
Han berättar att han började att läsa allting från början. Det tyckte jag var fel, de sätte betyg måste ta hänsyn till varå gamla utbildningar. Jag började på SFI men jag har synpunkter. Man måste ha en vuxen pedagogik, inte barnpedagogik. Den måste frändras på olika sätt.
- Jag själv har inte så stora svårigheter eftersom att studera och träffa andra människor är spännande för mig. Man måste ha intresse för att läsa annars känns det inte bra. Jag tycker att de som inte har intresse för att studera , istället borde satsa på en yrkes utbildning redan efter SFI. Man måste vara målmedveten och är inte det så är det svårt. Om man vill utvecklas som person och komma in i arbetsmarknaden måste man behärska språket ganska väl. Man ska satsa mycket tid och kraft annars går inte. Svenska språket är komplicerat och det har ett annan grammatik om man jämnför med mitt land. Man måste våga prata även om man gör fel. Vi som invandrare måste ha utgångspunkten att ha bra plats i samhället annars känner man sig maktlös. Att ha utgångspunkter underlättar för integrationen också. Min en god rekommendation är när det gäller svenska, läs på svenska, skriv på svenska men jag menar inte att man ska glömma sitt eget språk därför att vårt språk är vårt identitet.
Jag känner inte att jag är klar med språket utan jag lär mig nya ord varje dag. Jag kan säga att vi som vuxna människor som kommer hit på grund av olika anledningar måste kämpa på och svenskarna måste visa hänsyn och förstå att vi inte har det så lätt.